Stenåldersmannens yxa


Startsidan

Om Dammån Köpa fiskekort Fisktrappan Rapporter Dammån FVOF

Visa fiskeområdet

Fiskehistorier Rikard Öhman Fiskeförsök Fiske då och nu Grå forntiden

Öringens biologi

Hot mot Dammån Hosjöprojektet Dammåns källa Kanoting i Dammån Kraftverksbolagen

Modern fiskevård

Morgondagens fiskevård Dammåns camping Stenåldersmannen Turismen Dunkroken


Stenåldersmannen som fiskare 

Men låt oss för en stund återvända till den grå forntiden eller rättare sagt till den äldre stenåldern. Tiden är fjärde och femte årtusendet före Kristus när de första människorna börjar ströva omkring på trakten. Det var jägare och fiskare, fastän utrustade med ytterst primitiva redskap, som smög i de stora skogarna.

 Främst var det stränderna av sjöar och vattendrag som fångstmännen utnyttjade. 
Där fanns alltid tillgång till färskt vatten och fisk. Dit sökte sig också högviltet för att dricka och för att nå lämpliga passager över vattendragen vid sina vandringar. Någon varaktig bosättning var det inte fråga om. Fångstfolket kom och gick, längden på vistelsen föranleddes av tillgången på vilt. Man räknar med att det aldrig vistades mer än mellan 500-1000 människor samtidigt inom Jämtland och Härjedalen.

För att födan skulle räcka med det näringsfång som man hade krävdes stora områden till en mindre grupp människor. När fick Dammån besök av den första fiskaren? Frågan är omöjlig att besvara, eftersom några stenåldersboplatser inte hittats efter vattendraget. Nu är detta inte så konstigt eftersom inga arkeologiska utgrävningar förekommit här i motsats till vad som skett på många andra håll i grannskapet. Begränsa här i motsats till vad som skett på många andra håll i grannskapet. Begränsade inventeringar av sjöstränder sker numera i samband med kraftverksutbyggnader. Många intressanta fornfynd har därvid gjorts, bl.a. har man säkerställt boplatser i Håckrenmagasinets dämningssjöar och i Storån nedanför Sällsjön. 

Troligt är att också Dammån under samma tidsålder hade besök av fångstmän, men deras boplatser ligger i så fall alltjämt dolda under mullen. Däremot har man funnit ett antal fångstgropar för älg och några ödesbölen uppefter vattendraget. Det enda fornfynd som hittats efter Dammån är en yxa från järnåldern. Den upphittades vid sekelskiftet under stenröjning av en åkerplätt i Böle. Det kan vara tecken på permanent bosättning, men lika gärna ett verktyg borttappat av en kringströvande fiskare. Yxan finns nu förvarad på länsmuséet i östersund. Den skinnklädde fångstmannen hade inte mycket gemensamt med dagens sportfiskare. 

Fångstobjektet förstås, men vi vet inte om öringen var av nutidens storvuxna sort. Och så fångstintresset, men fisket var då mera en nödtvungen handling för att stilla hungern. Äldst av alla fiskesätt är kroken. Av ben från älg eller hare formade man till sylvassa små krokar, som agnades med jordmask eller köttbitar. Spöet hämtades i skogen och var en smidig björk, rönn, al eUer vad som nu fanns till hands. Som rev användes sentrådar. Äldst av alla fiskesätt är kroken. Av ben från älg eller hare formade man till sylvassa små krokar, som agnades med jordmask eller köttbitar. Spöet hämtades i skogen och var en smidig björk, rönn, al eller vad som nu fanns till hands. Som rev användes sentrådar. Längre fram kom insnärjningsredskapen till användning. Nätet är av gammalt datum, så även ryssjorna, Fast nu är vi inne i sen tid. De första ryssjorna tillverkades av längsgående granstavar, hopbundna med vidjor. Normalt var ryssjan 1,5-2 meter lång, med en ingångsöppning omkring en meter. Ryssjan bar utseendet av en strut, vilket gjorde att fisken 
med lätthet kunde simma in men knappast vända sig och gå ut igen. Spjälor runt ingångsöppningen löpte också fram en bit in i ryssjan och försvårade öringens rörelseförmåga. Ibland trängde sig flera öringar in i samma ryssja och var de därtill storvuxna fanns det inga möjligheter för dem att vrida sig ut i frihet igen. Kort före sekelskiftet började man övergå från träribbor till belysningstråd. 

Tråden gjorde ryssjan lättare och sänkte dessutom motståndet i den str: strida strömmen. Efter några år kom även hönsnät till heders. Nu frågar sig säkert mången intresserad; hur fick man ryssjan att stå ute i den kraftiga forsen? Jo, först sökte man rätt på en sten av större format på lämpligt avstånd från land. Sedan byggde man av slanor och rundvirke en träställning, som i sin yttersta del var ihopspikad som en bock. Med förenade krafter kastade man byggnationen ut i ån, men det gällde att se till så att ytterändan vilade mot stenen. Av strömmen hölls träställningen på plats, men för säkerhets skull förtöjde man alltihop med en eller flera belysningstrådar. Långa slanor som pålades fast i landbacken förekom också som stöd för ställningen. Nästa arbetsmoment bestod i att lägga ut ett par stockar eller plankor som gångbro på ställningen. Nu slog man också ner ett antal pålar i åbotten för att hålla träställningen på plats mot strömmen. Ofta hade man dubbla ryssjor i en ställning och då krävdes det ännu bastantare fästanordningar. 

Det tog tid att sätta ut en ryssjeställning. Visserligen sparade man hela byggnationen på land till nästa år, fast oftast var det något i träväg som gick sönder när man halade in alltihop mot land. Att bygga i forsande vatten är inte heller någon lätt uppgift. Inte så sällan kom en häftig regnflod och raserade ryssjeställningen. Sedan var det bara att börja om från början igen. Men sjunkande vattenstånd kunde också vara bekymmer, för då ändrade öringen vandringsstråk. Normalt gav ryssjefisket goda fångster när det äntligen kom igång efter flottningen. Medan timret dansade i ån var det ingen idé att sätta ut några ryssjor. 

Längre tillbaka i tiden, fast ett gott stycke in på det här århundradet, tog man också så kallad återgångsöring i ryssjan. Det var alltså öring som redan lekt och nu var på väg ner till Storsjön igen. Kvalitén på fisken var självfallet inte den bästa, men öringen användes trots allt i kosthållet eller försåldes. Fram till början av 20-talet fanns det inga restriktioner i ryssjefisket. Man fiskade endast utanför den egna stranden eller inom skifteslaget för grannsämjans skull. Inom byarna Åhn och Böle fanns det vid denna tid ett 20-tal ryssjor, som vittjades flera gånger dagligen. Det var ingenting ovanligt att man kunde visa upp en dagsfångst på 4-5 storöringar per ryssja. Eftersom det inte fanns några bestämmelser om minsta maskstorlek i nätet, kunde fångsten även bestå av öringar under kilot, alltså den minsta sorten av lekvandrande storöring. Bara några år därefter kom en bestämmelse om att maskstorleken i ryssjeväven skulle hålla minst 7 cm. Vidare fick man inte sätta ryssjeställningama närmare varandra än 100 meter. Slutligen tillkom påbudet om fridygn; från fredagkväll kl 18.00 till måndagkväll samma tid var det förbjudet att hålla ryssjan ute i ån. Det här var frivilliga överenskommelser mellan fiskerättsägarna och att reglerna efterlevdes såg grannarna nogsamt till. Med förändringen av maskstorleken minskade fångsterna, men istället tog man större fisk. 

Samtidigt ökade befolkningen i byarna och fiskeintresset växte i takt därmed. Från Ytterocke nere vid Dammåns mynning upp till någon kilometer ovanför kraftverket sågs ryssjor ute i ån hela vägen. Hur många som fiskade på det här sättet finns det inga uppgifter om. Inom de lugnflytande delarna av ån och i Bydalssjön fiskade man dessutom med vanliga bomullsnät efter öring och gädda. På Överhallenängarna förekom även några fasta gäddfisken av burtyp. Ett tag vandrade storsjösiken ända upp till kraftverket och då blev även den föremål för fångst i ryssjor. I varje fall i ån vid nuvarande campingen påstås det ha funnits sikryssjor utsatta och det talas också om att fångsterna blev goda. Numera är det sällan någon strömsik går ända hit upp, däremot finns det ett svagt sikbestånd på Överhallenängarna. Vad vi skall komma ihåg är att ryssjefisket skedde utan större konkurrens från sportfisket. Så sent som 1960 fanns det sju ryssjor utsatta inom byarna Åhn-Böle. Det året tog man sammanlagt 206 storöringar i ryssjorna, det kan dan avläsa i förda anteckningar. 
Samma år tog en enda sportfiskare på trakten 35 storöringar inom samma sträcka av ån. Andra sportfiskare blev inte heller lottlösa utan tog kanske samma mängd öringar, vilket betyder att bortåt 300 storöringar fick bita i gräset det året. Det motsvarar ungefär samma antal storöringar som sportfiskarna 1982 fångade inom samma delsträcka av Dammån. 

Under 1960-talet övergick fisket i Dammån från husbehovsfiske till rent sportfiske. Anledningarna var flera. Dels tog åldern hos de genuina ryssjefiskarna ut sin rätt, ryssjorna fick förfalla och med dem ryssjeställningarna, dels började en positiv attityd mot sportfisket och turismen växa fram bland fiskerättsägarna. En fiskeepok var därmed till ända, kanske sörjd av några, men en glädjande utveckling för den kortköpande allmänheten. På sina håll efter ån kan man alltjämt hitta murknade rester av ryssjor. Dessa redskap har gjort sitt, men rätten att sätta ut ryssjor kan ingen frånta fiskerättsägarna. Den rätten hålls för närvarande tillbaka av ett beslut hos Länsstyrelsen, initierat av Dammåns fiskevårdsförening. 

Källa "Dammån-ett populärt storöringsvatten" av Richard Öhman

 


Allt innehåll är skyddat enl. lagen om upphovsrätt och får ej kopieras eller användas i andra sammanhang utan tillstånd. Kontakt och information: Conny Elf 070-666 67 74 conny@fishersguide.com

Fiskekort.se

Stuga Rismyrsströmmen

Bygdens lokala nyheter

Fiskedestination
TV produktionsbolag

Vi säljer prima ved
En skön vilopaus vid Helags
Fiska i Berg. Vildmarksporten

Din reklambyrå
Vill du synas här?

20 000 besökre/år

Kontakta conny@fishersguide.com